Del 1: Mördarna inom oss

Varför är en del människor beredda att lyda andra, även om de blir beordrade att utföra vidriga order som strider mot deras moral? Frågan blev aktuell för flera socialpsykologiska forskare efter andra världskrigets grymheter. Många i Tyskland bidrog indirekt till att hjälpa Hitler genom sin passivitet. Även i sovjetunionen bidrog en slags underfallenhet eller konformism till att Stalin grep hela makten på 1920-talet. Motsvarande frågor bör ställas i dag när man talar om de Röda Khmerernas skräckvälde i Kambodja eller folkmordet i Rwanda.





Asch och konformiteten

Redan på 1940-talet utfördes ett berömt konformitetsexperiment. Experimentet utfördes av den amerikanska forskaren Solomon Asch (1907-1996) och det hade ett ganska enkelt upplägg.


Sjur till nio personer fick se ett kort med tre olika långa linjer på och andra kort med en linje på. De skulle ange vilken av de tre linjerna som var lika lång som den ensamma linjen. Uppgiften var så lätt att felprocenten i normala fall var under en procent.


Men i Asch uppläggning var alla deltagarna utom en vidtalande på förhand att svara på ett visst sätt. Den ovetande placerades så att han svarade näst sist, efter att ha hört de andras svar. Först svarade de vidtalade rätt så att den verkliga försökspersonen inte skulle misstänka något från början. Sedan började de samstämmigt att peka ut en annan linje än den rätta.


Asch ville, med experimentet, ta reda på hur många av försökspersonerna som gav vika för det grupptryck som skapades. Experimentet upprepades flera gånger med olika försökspersoner för att få ett brett underlag. Det var cirka en fjärdedel av försökspersonerna som var helt självständiga, medan lika många gav samma - uppenbart felaktiga - svar som gruppen. Resten av försökspersonerna gav efter någon eller några gånger.


Vid intervjuerna efteråt uppgav de likformiga olika anledningar till sitt handlande. En del ansåg att det måste ha blivit något fel på deras ögon - alla de andra kunde inte ha fel. Andra trodde att de själva såg rätt, men tyckte det var jobbigt att vara avvikare. Vad som bör understrykas i detta är experiment är att så många följde majoriteten, trots att det inte fanns något hot.


Som många andra studier med förvånande resultat har experiment blivit kritiserat. Det är inte verklighetstroget, har man sagt, eftersom en människas åsikter och värderingar sitter mycket djupare än uppfattningen om olika linjers längd. Resultaten kanske hade sett annorlunda ut om man testat människors åsikter om t.ex. dödsstraff, fri abort och politik. Där kanske man inte hade gett efter lika lätt.


Mot detta kan man invända att även om ens åsikt om linjers längd är en bagatellartad fråga så kostar det ju inget att hålla fast vid den egna uppfattningen. Vidare, borde grupptrycket som utövas av vänner arbetskamrater vara starkare än i en experimentgrupp.


Man varierade experimentet för att stärka resultaten. I ytterligare ett experiment fick först försökspersonen vara ensam i sin uppfattning men sedan få en bundsförvant, som före försökspersonen avgett ett riktigt svar. Det visade sig att andelen självständiga försökspersoner ökade kraftigt när de fått en bundsförvant, och än mer när de fick två. Därefter ökade inte självständigheten. Det är alltså mycket viktigt att ha en liten grupp med sig, för att våga stå för sin åsikt.


För att undersöka om konformiteten ökar eller minskar om deltagarna får en belöning när de svara rätt har man gjort liknande experiment. Studien visade att försökspersonen litade mer på sitt eget omdöme om uppgiften var lätt – alltså minskade konformiteten. Konformiteten ökade dock om uppgiften var svår. Om mycket stod på spel och uppgiften var knivig så valde man alltså att följa gruppen.


En rad undersökningar som gjorts av konformitet i USA mellan 1951 och 1990 har visat att graden av konformitet minimerat. Sannolikt är att det är en följd av att individualism numera premieras högre i det amerikanska samhället. Och kanske har samma utveckling skett i Sverige.

2

Gäspningar - "The roots of empathy"

När jag pratat med människor har jag hört många olika förklaringar till varför man gäspar och varför gäspningarna smittar av sig. Nu tycker jag att det är dags att blotta sanningen om varför man gäspar och varför de sprids!



Att man gäspar har inte bara att göra med trötthet eller att man är uttråkad. Mängden gäspningar varierar nämligen mellan årstiderna.

Andrew Gallup, Princeton University USA, skriver "Det här stöder idén om att gäspning är inblandat i att reglera hjärnans temperatur". 

Studien har visat att människor blir mindre benägna att gäspa utomhus då temperaturen överstiger kroppstemperaturen. Eftersom gäspningar smittar visade forskarna bilder på personer som gäspar för fotgängare i Arizona. - Nästan hälften av alla försökspersoner under vintern gäspade, jämfört med mindre än en fjärdedel av sommardeltagarna. Studien är publicerad i Frontiers of Evolutionary Neuroscience.



När man diskuterar gäspningar är det mycket viktigt att särskilja "varför de smittar av sig" och "varför man gäspar". En studie som gjorts nyligen föreslår att gäspningar orsakade av att andra gäspar, är ett tecken på empati och sociala bindningar. Barn utvecklar inte det här beteendet förrän de är runt fyra år. Det är hälften så sannolikt att autistiska barn blir ”smittade”. I de mest allvarliga fallen blir de det aldrig.

"Emotional contagion seems to be a primal instinct that binds us together", sa Molly Helt, en högskolestuderande student i klinisk psykologi vid University of Connecticut, Storrs. "Yawning may be part of that".

Hon fick inspirationen till studien då hon försökte få sin autistiska son att gäspa på ett flygplan. Hon fortsatte att gäspa åt honom, i förhoppningen att han skulle gäspa tillbaka. Men det gjorde han aldrig.

"The fact that autistic kids don't do it might mean they´re really missing out on that unconsious emotional linkage to those around them", fortsatte hon förklara.

Foster börjar gäspa i magen redan 11 veckor efter befruktningen, enligt Robert Provine som är neuroforskare på Univeristy of Maryland, Baltimore County. P.g.a. olika anledningar som forskare ännu inte lyckats förklara, fortsätter smittsamma gäspningar resten av livet. (Studier har redan förkastat teorier om att gäspande för mer syre till hjärnan). Faktum är att alla ryggradsdjur gäspar, inklusive ormar och ödlor. Men smittsamma gäspningar är som sagt en helt annan historia. Endast människor, schimpanser och eventuellt också hundar har visat sig göra det. Det har även förekommit att katter har tagit efter gäspningar. Jag har gjort en enkel studie på mina egna katter där jag konstaterat att de ofta tar efter en gäspning.


Precis som smittsamma skratt och smittsam gråt, har forskare spekulerat i att gäspningar är en delad upplevelse som bidrar till att bilda sociala band. Exempelvis skulle gäspningar kunna mjuka upp en pressad situation i en grupp och göra den mer lugn.

För att ta reda på när i livet det här beteendet utvecklas, läste en forskare en saga för 120 friska barn, i ett till sex-års åldern. Barnen var grupperade efter ålder så att alla ettåringar hörde en uppläsning, alla två åringar en annan, och så vidare. Det var 20 barn i varje grupp.

Efter 10 minuter började forskaren gäspa avsiktligt var 90:e sekund. En kamera noterade om barnen tittade på forskaren och i så fall, om de också gäspade. Forskaren och hennes kollegor upprepade experimentet med 28 autistiska barn, från 6 till 15 år. Vissa barn var mer autistiska än andra.

Efter att ha givits tillfälle att smittas av en gäspning fyra gånger visade det sig att inga av de friska ett-åringarna gjorde det. Endast en av två-åringarna gäspade tillbaka och två av tre-åringarna smittades av en gäspning. Dock var det ett dramatiskt skutt i gruppen av fyra-åringar, där 9 barn smittades av 20. Värdena var jämna i de andra grupperna.

Det här matchar experiment man gjort med vuxna, där mellan 40 och 60 % av friska vuxna gäspar efter att ha sett någon gäspa, när de tänkt på gäspningar eller bara läst ordet "gäspa".

I den andra delen av studien, upptäckte forskarna att smittsamma gäspningar inträffade hälften så ofta hos barn med en mild version av autism. Barn med allvarligare diagnoser smittades aldrig av gäspningar.

Förutom att studien givit möjlighet till en bättre förståelse av autism, ger det också uppmärksamhet åt omedvetna beteenden inom psykologin som länge blivit ignorerade. Provine som studerat många smittsamma beteenden sade, "Yawning is a really big deal. We're dealing with something ancient, deep, and at the very root of our being. And psychologists have basically ignored it. It's a primal social bonding process, we're looking at the roots of empathy."

Senare kommer jag även att publicera en artikel om gäspningar ur ett neurologiskt perspektiv. Det har visat sig att gäspningar är verkliga neurologiska mirakel.
1

Mentala sjukdomar i Nalle puh

Om man skulle nyansera bilden lite är jag inte helt säker på om jag skulle kalla det för mentala sjukdomar, dock intressant - jag har aldrig tänk på det förut.















Bilderna kommer från denna person
1